20 juni

Hej bloggen !

Nu är det den bästa familjen Spanien som skriver.

Den tredje dagen på lägret var det ingen träning och bara massa kyrkogrejs. Vi var i kyrkan på Högmässa och såklart sa alla att vi va underbara och bäst. Inget nytt att höra men ändå kul. I slutet på Högmässan lite svårt att hålla sig för skratt när det spelades ett improviserat orgel solo som aldrig tycktes ta slut.

Vi hade mycket fritid idag till skillnad från första dagen. Men ändå så skulle vi i Spanien städa toaletterna som var mega mys! precis innan maten var vi i församlingshemmet i två timmar vi fick ett armband som stod för massa saker vi redan glömt men kallades i alla fall frälsarkransen. Och sen var det de vanliga med mat och sånt. Herman hade överträffat sig själv med en underbar rätt som var nudlar med kycklingsås.

På kvällen var det annorlunda och vi hade en fem-kamp med fem grenar. En kul blindspringning med den upptagne Ivan, kexätande med den kärleksfulla Åsa, mun mot mun och kanske knä mot huvud leken var såklart hos näradöden Anna och sist hos singel Erik (ett riktigt kap om jag får säga det själv) där vi trädde snöre genom kläderna. Efter några fina vurpor, några heta pussar och lite mat i magen var det dags för finalen. Det var irländsk julafton och ännu en gång blev det många vurpor. Slutligen så vann lag fyra… med spanjorerna Petter och Felicia som gjorde hela laget.

Efter var det knex och aftonbön som var lika mysigt som alltid. Vi kan också nämna att vissa fick lite bakläxa med extra bibel läsning.

Till sist ska vi bara berätta att vi har en poet i vårt fina röda läger vid namn man inte nämna.

Här kommer resultatet av en stöld av en skummbanan:

DU! Jag är mycket besviken på dig och din bristande respekt för folks ägodelar.

Tidigare denna dag lyckades jag lägga rabarber på den SISTA sura skummbananen vid min vistelse vid Coop. En banan som du utan empati gluffsade i dig.

När jag spurtade hemmåt var det med bananen i åtanke, när jag slogs mot vilda monster i skogen med pinnar var det med bananen i åtanke och när jag vid tre tillfällen korsade en hal björkstam över de vildaste av vattendrag var det även där med ovanstående objekt simmandes i min porlande tankebäck.

Jag föreställde mig de sura citronsyrekristallerna kittlandes mot min tunga, den sommriga jordgubbssmaken omfamna mina sinnen och ta mig till ett avlägset smultron ställe någonstans i vårat vackra avlånga land.

När jag öppnade min tilltygade godispåse var det med skyhöga förväntningar. Som ett barn på julafton, även då jag viste jag inte vad som väntade. När jag inte såg min tankeskatt som en porl av förskräckelse i sin renaste form.

Efter sekunder som kändes som år gick det upp för mig, det kändes som ett piskrapp, en hästspark, bevittnelsen av en plågsam avrättning av den sötaste av kattungar eller att mina nära och kära över en natt alla mött sina banemän och gått en plågsam död till mötes. Den hade gått förlorad, mött sin överkvinna.

Nu står jag inför ett val. Ett betydande val. Jag kan fortsätta i livets tillfälliga uppförsbacke, och efter många uppoffringar nå krönet. Eller så kan jag välja den enkla utvägen, och störta nerför den lockande backen mot slutet där min kära banan väntar, lika oskuldsfull som dagen vi föddes för första gången.

Tack och hej leverpastej från oss i Spanien och den hemliga diktaren.